I början kan det kännas som att du som mamma eller pappa hamnar utanför när din partner bygger sin amningsrelation tillsammans med barnet. Amningen tar mycket tid och partnern som först burit barnet och sedan ammar det kan tyckas få en stor del av anknytningen gratis. Som ett jämställt par vill ni kanske också dela på alla de nya sysslorna och du vill säkert också lätta på det som kan uppfattas som ett stort ansvar, en börda och en uppoffring för din partner.

Det kan då ligga nära till hands att ni bestämmer att du också ska få mata då och då. Ni lägger upp en plan där din partner pumpar ur mjölk ibland så att du kan ge ert barn mat på flaska. Men låt mig säga detta: det är inte i matningen som nyckeln till anknytning ligger. Det kan till och med medföra en risk för amningen och därmed för din partners anknytning genom så kallad tuttförvirring (även om det inte drabbar alla).

Först jämställdhet, för jämställdhet bör alltid komma först. Amning och jämställdhet är inte motsatser. Det finns vissa saker som enbart den ena eller den andra partnern kan utföra på grund av ren fysiologi. Att den fysiskt lämpade utför uppgiften betyder inte att ni inte är jämställda. Faktum är att det är de barn med de mest jämställda föräldrarna (bedömt utifrån hur föräldraledigheten delats) som ammas längst, även när statistiken korrigerats för utbildningsnivå och social status. Om du råkar vara biologisk kvinna så har du dock förstås möjligheten att dela amningen med din partner.

Din roll som icke-ammande partner skulle i stället kunna vara att stötta den ammande föräldern. Genom att du servar med mat och andra hushållsbestyr så kan du ge din partner något mycket värdefullt: lugn och ro till att lära sig det här med amning och amningsteknik. Du skulle också kunna vara en kunskapsbank och engagera dig i att lära dig mer om amning så att du kan ge lugn och trygg support när det behövs. Om din partner behöver komma ifrån någon gång så kan ni lösa det med till exempel koppmatning, eller att du helt enkelt följer med, umgås med barnet på plats och lämnar över det när det behöver ammas.

Angående din egen anknytning till barnet: det är inte en tillgiven hund vi pratar om här. Ditt barn kommer inte att känna sig lugn och trygg hos dig för att du ger hen mat. Nej, anknytning kommer sig till stor del av utbytet av må-bra-hormoner som oxytocin mellan förälder och barn. Forskning har visat att ju mer den icke-ammande föräldern bär på barnet, har det nära, myser hud mot hud och senare leker, desto större blir oxytocinutbytet dem emellan. Snart når det samma nivåer som hormonutbytet vid amning. Så när din partner inte ammar - ta chansen att bära ditt barn och hålla det nära.